jag kan inte ta åt mig av vad vissa säger.. för jag är så sjukt rädd för att det

inte ska stämma, att jag endå inte ska passa in. att andra inte ska tycka

samma.

2: jag är rädd.. så sjukt rädd vissa dagar. att saker från min barndom ska

komma upp igen, att allt ska börja om.. att det aldrig någonsin tagit slut eller

kommer att ta slut.

3: jag är viktfixerad.. jag trivs inte med min vikt, jag känner mig bokstavligttalat

tjock.. att folk sedan säger att jag inte är det gör det inte bättre.. för jag vet

vad jag ser.

4: jag tänker dagligen på min mormor och syster..

5: jag har dödsångest.. att få för lite tid med alla mina vänner, nära & kära.

jag vågar inte dö. jag vågar inte tänka på att mina föräldrar syskon och alla

som jag älskar så innerligt kommer att försvinna.. det finns inte.. hur ska jag

klara mig? tänk om jag blir kvar själv?

6: jag är inte den jag alltid varit innan.. jag har gått igenom så sjukt många

perioder i mitt liv, så sjukt olika varrandra..

jag har varit mobbaren, jag har varit den pratglada.. jag har varit den tysta, jag

har varit den snälla & raka motsattsen till det. jag har varit den kaxiga, jag har

varit ett problem barn. & nu är jag den jag är.. jag gick från 3an till att vara den

säkra lilla flickan som inte hade problem med att säga vad jag tyckte som kände

mig säker med den jag var. min syster dog och det rubbade mitt självförtroende.

jag trodde att det var mitt fel.. det var ingens! hon hade en sjukdom men jag

gick dagligen och tänkte på saker jag kunde ha gjort fel. jag måde psykiskt

dåligt & allt förändrades..

jag börja 4an i ny skola med ny klass, folk ville lära känna mig & jag lät vissa

komma in för nära på mitt liv, mina tankar & hur jag tidigare haft det.

jag fick problem med lärare och hade dagligen samtal hem..

jag mådde fortfarande så sjukt dåligt över allt som hänt de 2-3 tidigare åren i

mitt liv,

5an gick jag tillbaka till min gammla vanliga och glada skola och klass.. jag

hoppades på att allt skulle bli som vanligt igen.. men alla samtal kvarstod

och jag blev kaxigare och kaxigare..

6an började jag på kunskap & allt var nytt, jag var den kaxiga.. riktigt kaxiga...

jag var mobbaren, jag var den "hemska".

året senare fick jag min 2a syster och allt började falla på platts igen, jag var

glad igen. jag var inte längre den lika kaxiga, jag blev dock kanske den lite

tystare. några månader senare dog min mormor som i alla mina svåra år stöttat

mig. som alltid ringt och peppat mig för att vara den jag egentligen var, det var

hon som gjorde mig till den jag åter igen blivit idag.. hon stötta mig, hon hjälpte

mig, hon gjorde mig glad..

jag tappa fästet om allt igen under ett tag, men jag bestämde mig för att leva

som den hon lärt mig att leva som, att vara den jag var. & egentligen skita i vad

alla andra sa! jag avgudade min mormor.. jag älskade henne till djupet av mitt

hjärta. idag är jag den jag är.. jag lever ett glatt liv, inte perfekt men inget liv är

fel fritt.. mitt liv har aldrig vatt det.. jag lever med mina brister men jag lär mig

att dagligen älska dom. för dom gör mig till mig!

godnatt...