you left us..
hur ska jag kunna skriva detta utan att gråta. hur ska jag kunna gå genom dagen
utan att fälla en tår för dig.. jag som var tjejen som aldrig grät.. men jag kan inte
hjälpa det vid en sånhär sak.. tror att alla gråter vid sånna här tillfällen..
idag är det 3 dagar sedan du skickade ett sms tidigt på morgonen till mamma och
skrev; vi är i paris nu, flyget går snart vidare. allt är bra, hör av mig när vi är
framme. klockan blev lite över 3, något känndes fel.. klockan blev 4a och jag gick
med mina vänner vid sockengatan påväg hem till isabella.. ett oväntat samtal kom,
pappa bad mig gå hem.. jag ville veta varför, jag visste att något var fel, men inte
så fel som det var. jag ifråga satte och bad han berätta vad som hade hänt, han
frågade om jag var ensam, ett snabbt nej fick han till svar utan att jag tänkte mig
för. jag pressade fram min pappa att säga vad som stod på tok.. en mening, en
mening med ord som sårade så hårt. som skar och sved och som tog all kraft ifrån
mig.
- mormor är borta..
jag föll, jag kunde inte ens stå på mina ben, jag kröp ihop till en boll. jag låg på
sockengatans cykelväg som var is kall, men inte så kall som kylan jag kännde
inom mig. allt lämnade mig. mina vänner samlades runt mig som bara låg där och
kved av smärta och sorg, pappa var kvar i telefonen som jag tryckte så hårt intill
mitt öra.. han frågade var jag var och åkte för att hämta mig.. jag kunde inte stå
på mina ben. mina vänner frågade vad det var, det jag sa som svar var; min
mormor finns inte mer, mitt hjärta brast. jag kunde knappt få fram de orden, de
sårade så djupt. jag gick och höll mig fast vid deras grepp för att komma hem till
isabella där min pappa skulle hämta mig. han lyfte in mig i bilen och vi begav oss
i gråt hem till mamma. på golvet satt mamma och niklas. vi alla var krossade, vi
satt där i tystnad och bara grät. ingen kunde förstå något.. morfar ringde och det
gjorde så ont i mig att höra mamma säga;
pappa, är det sant, finns inte mamma mer? min mamma, är hon verkligen borta?
vi alla satt och grät i sträck, i flera dagar, jag gick inte till skolan.. jag kunde inte,
mina ögon var röda av tårar som en efter en föll. dagarna gick.. men vi kunde
fortfarande inte fatta det. vi tände ljus i kyrkan för dig mormor. några dagar gick
och morfar kom hem. jag och mamma stod som fast klistrade i hans famn och
alla grät. inga ord, bara tårar. vi åkte hem och han förklarade för oss hur han
försökt få liv i dig igen. hur du hade föllt i hans armar och slutat andas, hur han
fick liv i dig och frågade hur du mådde vad som var fel, hur allt känndes.. hur du
hade sagt tillbaka, gösta, jag har inte ont.. jag kan bara inte andas. dina sista ord
ditt sista andetag.. du var borta.. mormor jag kan fortfarande inte fatta det. du
som alltid stötta mig, du som alltid ringde och fråga hur det var. du som samman
flätade oss alla. your gone. jag skickade sms till dig under en period.. det gör jag
fortfarande ibland.. för det var det sista stället vi hörde av dig ifrån.. genom sms
från din mobil..
jag saknar dig mormor. dina varma kramar din söta mormors doft, dina små
pressenter som man alltid fick när ni var här. alla glada samtal, allt.
mormor jag älskar dig. mer än ord kan förklara. ta hand om dig, vi saknar dig..
my morning angel.. se you soon.
Kommentarer
Postat av: cassandra
<3<3
Postat av: eva
du är väldigt duktig på att skriva,
blev väldigt rörd.
Trackback
